Biblioteket hade brunnit. Alla bibliotek brunnit. Jag lyfte undan nedfallna hyllor, plöjde min väg genom hav av aska, fingrade på rester av skrift. Allt svartnat och sprött.
Böckernas hud liksom grillad, bristfälligt skyddande det vita fläckade inkråmet. Jag fingrade på dessa dystra föremål. Jag fann en levande varelse där också. En kvinna med pärmar svarta och brända.
Med fitta röd som glöden längst in under ett tjockt lager aska.
Enstaka bitar vit hud vidlådde fortfarande hennes kött. Men detta lena papper saknade skrift. Jag gastkramade henne helt kort.
Som tur var överlevde också handskriftsavdelningen. Jag kysste på hand, låg där en stund i brännskadorna och juckade. En riktigt ond gammal inkunabel bet mig i handloven. Kanske drev jag vind för våg i det torra. En stor klänning bar mig.
Branden lämnade tecknen begripliga. Som fågels fotspår i snön. En svartnad snöhinna som täcker det lysande röda kråmet. Att läsa är att äta är att avkläda. Och jag vältrar mig i flagor.
Så blir även mitt hår en del av texten. Och så som pubeshår klibbar mot porslin, så är bokstäverna inbrända i det stora bibliotekets stora vita impotenta mage.