GUNNAR BLÅ: KLUMPIGHETEN OCH ANDRA HISTORIER
(Vertigo förlag)
Ombedd att presentera min debutbok, novellsamlingen Klumpigheten och andra historier, skakas jag till att börja med av tvivel. Dels skammen, dels stoltheten. Skammen över att skriva snusknoveller där avgrunder av styggelser öppnar sig. Stoltheten över att göra just detta och inte be om ursäkt.
Men jag bortser känslorna och skänker läsanvisning istället.
Novellerna i boken är av tre slag. För det första finns en sorts berättelser där sexuellt besatta och plågade manliga jagsubjekt står i förgrunden; läsaren får sitta inne i huvudet på de mest förskräckliga människor och uppleva skakande saker.
Sedan finns det de berättelser som är nästan gulligt perversa. Lyrisk prosa! poetiska drömmerier! metaforer! visioner! och andra märkliga ting.
Slutligen finns en grupp filosofiska historier. Över dem vilar den gudomlige Markisens ruttna skugga. Vad än de stackars huvudpersonerna ägnar sig åt (nekrofili, rövknull osv) så upptas deras tankar av förtvivlade funderingar om språkfilosofi och metafysik.
Min hjärnbark är torr och tjock. Det krävs starka sensationer för att tränga in till mjukdelarna. Därför är dessa noveller fyllda med krossat glas och uthamrade med stålslägga. Hur texterna verkar på människor med oskyldig ande vågar jag inte tänka på.
Den moraliska dimensionen är bortopererad från dessa gesällprov i den klassiska novellkonstens smutsiga hantverk. Jag har egentligen bara velat att till det bittra slutet följa den logiska tendensen hos vissa kroppsliga minnen, fixeringar och besattheter.
Således är det blott i kroppsliga reaktioner hos läsarna som texternas begär kan tillfredsställas: när kukarna står, fittorna sväller och rinner, svetten sipprar, illamåendet växer, huvudvärken bankar, tårarna flyter - men kanske i första hand när gapskratten rullar fram som åska ur lungsäckarna.
Man kommer att ana konturerna av en konsekvent materialism och därigenom en särskild relation till det obegripliga (blottat i det fula gapskrattet). I synnerhet kommer subjektet utsättas för elaka skämt. (Därav alla dessa meningar som börjar på "jag".) Det är ingen slump att det är herrtidningarnas "läsarbrev" - en anonym självbekännelses erotik - som lånat form åt texterna.
Jag tänker mig kort sagt inget författarskap. Snarare vill jag vara den darrande nålen på en seismograf, som mäter bävandet i den materiella basen. Liksom observatören vet att han påverkar atomdelarnas rörelser, men glömmer att han själv också påverkas av dem, skall mina läsare omedvetet deltaga i en terrorism som samtidigt är exorcism och onanism.
Syftet är att genom denna terrorism skrämma anden att hoppa över skaklarna och därigenom överträffa sig själv. Anden vilar alltför tungt i köttet. Köttet blir trögt av den tröga anden. Jag försöker genom köttet nå anden och med gapskrattande dödsångest vrida den ur kroppen så som man vrider smutsvattnet ur en disktrasa.
Ta det gärna personligt.
(Ursprungligen skrivet för publicering i tidningen Svensk Bokhandel)