Om Övervakningen: minnet av dig (Vertigo förlag, 2010):

"Man kan säga att Gunnar Blås trilogi är en rafflande, underhållande och dråplig föreställning om den detroniserade individen – i synnerhet kanske den manliga varianten – i den barbariska medeltid vi kallar postkapitalistisk. / Men det övervägande intrycket är ett av sorg, smärta och uppgivenhet. Jag tror aldrig jag har stött på en romanfigur som jag så innerligt har önskat livet ur, av medkänsla. Jag befarar att Gunnar är en hårt skruvad men adekvat representant för vår tid. Hur som helst är Gunnar Blås romantrilogi det mest smärtsamma man kan läsa just nu."

"Ni kommer att gilla lekfullheten, mötena, detaljerna och hur författaren nyttjar det groteska och knasiga för att berätta. Texten är varken kokett eller plojig och att kalla ”Övervakningen” för experimentell vore ett misstag. Den bär sin egen värld, historien är klar, språket tätt, endast skeendena är hämtade från en annan krets – den krets, den sfär, där människan är dröm, mystik och dikt."

"Trilogin är oerhört välskriven. Både i det uppsluppna slafsandet med blod och andra materiella utsöndringar och i det frenetiska knullandet – även den kastrerade Gunnar är mångförslagen – har författaren stenkoll och melankolisk distans. [---] När Carl möter den fattige guiden Tariq i Tangers medina, en man som lovar ta hand om allt, införs en sorts absurd ömhet i det diaboliska. Scenen i sängen, då Carl får ”komma hem till den döda materien” tätt intill ett samlag i mörkret mellan Tariq och hans prostituerade brorsdotter är mycket fin."

"Aldrig att jag väntat mig en svensk författare med förmågan att så kraftfullt och till synes enkelt välta hela det realistiska, naturalistiska oket i havet. Det har väl inte hänt sedan Strindbergs dagar. / För när Blå är som bäst så är han omutlig. Han struntar i regelboken och låter genrer överlappa och kollapsa in i varandra samtidigt som han skriver noveller och romaner som är njutbart frånstötande, otäcka och tankeväckande att läsa."

"Det är fascinerande och osedvanligt styvt att Gunnar Blå får så mycket väsentligt sagt, eller snarare avspeglat genom att vrida upp fenomen i en hissnande och yrselframkallande spiral, av samtiden och vår egens tids förtvining genom att konsekvent försöka vända ryggen åt den litterära realismen."

"Gunnar Blå är ett slags Jesusgestalt för plågade psykfall som vägrar att hitta mening i sitt lidande och i tillvaron överhuvudtaget. Det gör ont i en när han, i sin fullkomliga impotens, utnyttjas, torteras och bedras av en ond värld. Men det är trösterikt om man tänker sig att han tar smällarna för alla som framhärdar i galenskapen. Särskilt som sorgen, för en gångs skull, både är spännande och vacker."

"Jag är översvallande inför en litteratur som kan skapa guld av sand. Ödmjuk inför en författare som vågar och förmår gestalta manlighetens svagheter och därmed hävda en bild av en konfliktfylld och trovärdig man. Och dessutom göra skön prosa av vrång verklighet. / Spring och köp mina vänner, det här kommer att bli litteratur som man i framtiden kommer att ta fram i halvfranska band ( alternativt i halvfranska läsplattor) vid köksbordet och förklara för sin barn att en gång var det är obscena böcker men nu är det hög litteratur."

Om Gå ner för trappan (Vertigo förlag, 2007):

"Kroppen, med sina öppningar, är rent konkret öppen mot världen och stadd i rörelse och förfall. Skrattet är inte bara underhållning utan livsnödvändighet. Hos Gunnar Blå blir orgasmen ibland ett sättt att skjuta upp döden än en liten stund. [---] Gå ner för trappan är koncentrerad och skir i stilen. Precis som i flera av novellerna i Klumpigheten och samlingen Cykelreparatörskan vågar texten vara allvarligt vacker, eller vackert allvarlig, mellan varven. Gå ner för trappan är sparsmakad och låter berättandet ta tid, och resultatet blir både mera knappt och koncentrerat."

"Inte minst överraskar språket, som fått en sällsam pregnans och tyngd. Plötsligt känner man lidandet och tomheten, känslan av att vara ett kryp i ett isande kallt universum. Det är inte längre bara prat. Första hälften av boken är rent magnifik. Här finner vi Gunnar som förtidspensionerad blandmissbrukare djupt nere i skiten. Kastrerad, med halva ansiktet bortskjutet, inväntar han döden under en nerspydd filt, huttrande av kyla och feber i ett gudsförgätet källarhål. En sorglig spillra vanställt liv, genomsyrad av absolut intighet, alltför trött för att orka fly från mardrömmen som tar form omkring honom."

"Texten är skandalös. Inte på grund av det groteska innehållet, blodet, det religiösa bildknullandet. Språket självt är skandalöst, i ordets bästa bemärkelse. Högstämda sekvenser faller genom sig själva och slutar i plattityder, för att ta fart igen mot höjden. [...] Bakom väggen till Gunnars sunkiga rum finns en trappa, den leder till helvetet. Väggarna på vägen ned är tapetserade med levande människor, och dottern Elisabeth får en chans att äta sig mätt. Gunnar ser henne med outtömlig kärlek, en kärlek som genom ironierna går till hjärtat. Kanske är detta det mest skandalösa: textens allvar, de blodiga tårarna bakom skrattet."

"I en tid då moderskap beskrivs som en skön livsstil för medelklasstrettioplussare känns jungfrufödaren Gunnars vedervärdiga färd genom underjorden befriande. Allt ljummet, normerande konsensusfluff som omger barn och föräldrar utsätts för en mörk lavaström av förtvivlat starka, katastrofala känslor. Biologin är död, leve köttet.
  Sorgligare, innerligare, mer sentimental och skönskrivande än någonsin är Gunnar Blå tillbaka för att störta vår sjuka, patriarkala verklighetsshow."