Förtvålningen
(1999)
De hittade honom längst ner i biblioteksmagasinet, bakom hyllan med div. särtryck från Stockholms museer. Han var blå i ansiktet och klamrade sig fast i sin laptop. Han hade skitit och pissat i byxorna. Kring halsen satt en hårt åtsnörd svart nylonstrumpa.
Vaktmästaren kände igenom honom. "Det är en stammis" muttrade hon till poliserna. "Han heter Gunnar. Gunnar Blå. En jävla bokmal."
På den avlidnes hårddisk hittade utredarna åtskilliga ointressanta program och filer, de flesta handlade om ett stort forskningsprojekt om tvål. Insprängda bland anteckningarna fanns dock mer personliga utgjutelser. Genom att sammanfoga dem kunde utredaren få en bild av orsakerna till Gunnar Blås död.
Tillsammans med vittnesmålen utgjorde anteckningarna på hårddisken en berättelse om en ensam människas stupande resa inåt i tomheten och förnedringen. Varför var det ingen som hade sett tecknen i tid? Kanske hade det gått att hindra den fatala slutpunkten.
Nedanstående är en kronologisk uppställning av de kända spåren från den sista veckan av Gunnar Blås liv.
Torsdagen den 16 januari.
Vittnesmål från bibliotekarie Sara L.
"Gunnar Blå var lika äcklig som alltid när han kom fram till disken. Alltid ett jävla stirrande på mitt arsel när jag vände mig om för att hämta någon bok. För att inte tala om när jag råkade ha kjol - då stod ögonen ut som råttpittar på honom och dreglet rann i mungiporna. Usch ja. Jag kan inte påstå att jag saknar honom. Jag kommer inte ihåg nåt särskilt om honom just den dan."
Anteckningar från Blås hårddisk, filen "tvaal.doc".
"Det är en konspiration. Alla böcker där man kunde tänkas få läsa om hur man gör tvål är bortplockade, de lämnas inte ut, de är obegripliga när jag väl får dem. Om biblioteket är en ungkarlsmaskin, vilket det är, då hotar tvålmakeriet denna status. Tvålen konkurrerar med biblioteket. Tvålen är till för att lösas upp, biblioteket strävar efter att konservera, det är två grundläggande och motstridiga principer. Att skapa en kvinna bara för att mista henne. Att låta döden just så som är fallet delta i hennes existens från början. Att helt enkelt angripa bibliotekets själva grund: samlandet och bevarandet. Att ersätta en viss konstruktion av det kvinnliga med en helt annan konstruktion, den moderliga kvinnan bort - den dödliga kvinnan in. Vackert så.
Biblioteket mot tvålen - den dammiga bokkvinnan mot den löddriga tvålkvinnan. Jag vill ha dem båda två, i samma varelse, i samma poetiska lösning på dessa verkliga motsättningar. Den pudrade fittan, alldeles vit och dammig av talk, fullständigt len och ren och mjuk och snäll - och den slemvåta fittan, svullen som en manet, en bläckfisk, löddrande av sina luktande safter, aktiv och övergående, förgänglig. Den döda fittan alltid troget där men aldrig engagerad - och den levande fittan helt oberäknelig men jävligt kommunikativ. Knullet helt på mina villkor - och knullet på sina egna villkor. Biblioteket och tvålen.
Så uppfinner jag tvålen och gör den till bibliotek; är det ett förräderi? Jag skapar kanske bara en löjlig uppblåsbar Barbara. Bara bärbara och bara Barbara."
"Lukten av vitlök gör mig nuförtiden rasande. Jag kommer att framställa vitlökstvål."
Fredagen den 17 januari.
Vittnesmål från bibliotekarie Anna L.
"Jag tyckte han såg ut som vanligt när han kom. Att han var orakad och smutsig var inget jag reagerade på, det är ju de flesta ungkarlarna bland våra besökare. Han var lika blyg som vanligt. När han pratade med mig såg han mig inte i ögonen utan tittade ner. Jag vet inte vad han tittade på. Kanske mina bröst och ben. Hur som helst blev han glad när jag lånade ut en bok om kemi till honom. Han lyste riktigt upp och skyndade sig till sin läsplats. De gröna manchesterbyxorna var lite trasiga i fållen."
Anteckning från Blås hårddisk, filen "tvaal.doc".
"Jag fann äntligen ett tvålrecept. Den helige hette Bertil Englund och boken Kemi som hobby i När Var Hur-serien, andra upplagan från 1964. Jag läste följande på sidorna 135ff: [här följer en avskrift av Englunds text, utr. anm.] Jag tycker han har en så fin ton i sin text, Bertil. Han kanske också runkade i tvålen ibland. Jag ser honom tillsammans med hans små elever i skolsalen. Fruktansvärd åtrå, som det heter. Hans meningslösa liv. Den lilla kittlingen i nervändarna. Hå hå ja ja. HÅ HÅ JA JA! Ho-ho. Ugglan skrek i mig. Fettet skriker i köttet. Allt vill bara ta sig någon annanstans. Bort det."
"När jag väl genomför tillverkningen enligt Bertil Englunds recept på kvällen fredagen den 17 januari 1999 förbluffas jag till att börja med av hur stor andel vatten det ska vara. Jag räknar hela receptet gånger tio. Allt går så lugnt till, men saker börjar hända så fort man höjer temperaturen från ljummet. Men ingen "salva". Var är den jävla runksalvan? Men ändå! Nu börjar den saltas ut, och vad ser jag? Detta beiga spermaliknande ... Detta liksom ystade, förlorade äggviteliknande ... Nu kokar det. Det ser ofantligt aptitretande ut, det vita skummet, som vispad äggvita till en maräng, som löddret efter ett kokt höns.
Men nej, nej: det tredje experimentet slutade i rent blask. Ingenting. Skälet: troligen för lite lut. Kanske också alltför kortvarig kokning.
Samma kväll fortsätter jag med ett fjärde försök. Mer lut, längre kokning. Efter en kort stund bildas liksom en "salva" på ytan, jag tycker det är otillräckligt och slår på mer lut. Det är otillräckligt - allt är otillräckligt! Jag missbrukas av materien. Den äckliga bruna såsen som skurit sig. Fan.
Jag passar på att testa resultaten av de båda tidigare experimenten igen medan tvålsåsen torkar. Den äldsta tvålen, den som tillverkats enligt kalla principen, innehåller uppenbarligen mycket natriumhydroxid, den lämpar sig inte att tvätta sig med. Den andra, välformade gula tvålen löddrar bra och fräter föga. Den är inte så dum. Jag är på rätt spår. Men själva urlakningen med saltet? Jag funderar över att tvål ju löser sig med vatten - är det då särskilt bra att ha så mycket vatten i? Men nej, saltvatten löser förstås inte tvål ...
I en sorts förtvivlan gör jag omedelbart ett femte experiment. Jag väger lutpulvret noggrant: 40 gram. Jag mäter olivoljan: 1 dl. Jag blandar ihop dem, alltså utan att späda ut natriumhydroxiden med vatten. Istället späder jag, efterhand som jag värmer blandningen, med varmt vatten, kanske sammanlagt en knapp deciliter. Och visst, jo denna gång märks en klar förbättring av alltihop. Doften av olivoljan är dessutom behaglig. Ett gulare, fetare tvålskum lägger sig på ytan. Det feta skummet. Kvinnokroppens feta skum.
Jag svalnar av grytan med dess små öron. Jag plockar upp den gula tvålen och formar den. Den är mycket kornig - kan det var en effekt av att jag inte löste upp luten innan jag hällde den i oljan? Det är inte bra i så fall. Den kapslar måhända in sig och bevarar en frätande rest. Vi får se när den stelnat. För övrigt är det ett överskott av olja, en hel del har alltså inte reagerat, troligen p g a för lite lut."
Lördagen den 18 januari
Vittnesmål från bibliotekarie Erik L.
"Ja, jag kände ju inte Gunnar så bra precis. Jag jobbar bara varannan helg på biblioteket, det är ett extraknäck. Han såg väl ut som vilken skitig bokmal som helst när han kom [skratt]. Jag minns inget särskilt faktiskt."
Anteckningar från Blås hårddisk, filen "tvaal.doc".
"Det rinner en sådan förtvivlan genom allt detta. Min ofruktbarhet, min oförmåga att skapa, eller snarare min oförmåga att skapa skönhet. Allt jag gör blir monstruöst, felaktigt, perverst. Det är som om mina händer vrider materien, förvrider den till styggelse. Jag har en idé om skönhet, renhet, kärlek. Men när jag skall förverkliga den idén blir resultatet det motsatta.
Dessa båda sista tvålar har också ett överskott av lut. De fräter händerna när man smeker dem. Jag ropar i förtvivlan som doktor Frankenstein: jag ville skapa en människa men förmådde blott föda fram ett monster! Denna tvålhistoria börjar gå mig på nerverna. Jag försöker att undvika att tänka på tvål när jag runkar nuförtiden. Och jag som egentligen bara längtar efter att börja med finjusteringarna, de små nyanserna av ständigt ökande skönhet! Och så lyckas jag inte ens med grundarbetet, det första verket: den kvinnliga oljans möte med den penetrerande syran, föreningen av den vassa martialiska principen, stålet, sperman - och den tröga saturniska principen, mineralen, skötet.
Det är alltså ett övermått av sperma i fittan. Det är den basiska principen som överflödar och gör produkten monstruös. Smärtan när man tvättar händerna med denna tvål är densamma som när kvinnor blir sprutade i ögonen, om än intensivare i det senare fallet. Vad är det som fattas? Ett längre förspel? En mer smekande metod? De rätta konstellationerna, lufttrycket, fullmånen, klockslaget? Bristen på enkel och upplysande litteratur är katastrofal. Och var hittar man en mästare, en initiatör?
Jag försökte prata med några dumma brudar som jobbade på en tvålaffär, dom visste ingenting. "Göra tvål?" Dom skrattade åt mig. Man borde borsta tänderna på dom med tvål. Man borde tvinga dom att använda tvål som dildo. Man borde köra upp en tvål i fittan på dom och tejpa igen hålet med brun paketeringstejp. Brudar. Jag kommer att tvåla till dom."
Söndagen den 19 januari.
Vittnesmål från bibliotekarie Erik L.
"Den där söndagen var han uppjagad, minns jag. Han muttrade för sig själv och blev nästan aggressiv när en bok han beställt inte hade dykt upp. Han fräste nåt om att det minsann var bättre före ombyggnaden. Men det var ju söndag, vi har aldrig tagit upp böcker från magasin på söndagar. Jag fick en skymt av hans ögon, dom var helt vilda."
Anteckning från Blås hårddisk, filen "drommar.doc" samt "tvaal.doc".
"Jag drömde om böcker av tvål. Spännande böcker som upplöstes av den fina svetten från handflatorna. Löddrande böcker. Böcker som fläckade händerna med trycksvärta vilken genast tvättades bort av samma bok. Som den butterickstvålen som man blir sotig av."
"Jag tänker mer än någonsin på fittor. Jag har alltid varit en fitthund, en fittögd, fittlapande fittgourmand. Jag kan inte låta bli. Fittan är för mig sinnebilden av det skönas idé. De rynkiga blygdläpparna, gärna breda och långa, den blyga kittlaren som försiktigt sneglar fram under sin förhud, det svampiga tvålaktiga venusberget med sitt sträva eller silkeslena gärna tjocka täcke - allt detta hänför mig mer än något annat på denna döda jord. Jag tänker ofta på hur kvinnor jag ser på stan eller på bussen ser ut i fittan. Det är äckligt och roligt. Särskilt glad blir jag om kvinnorna är så frammusade att springan syns genom det tajta byxtyget. Då känner jag saliven rinna till i kinderna. Jag blir hungrig. Jag får lust att tvätta händerna och ansiktet."
Måndagen den 20 januari.
Vittnesmål från bibliotekarie Anna L.
"Han verkade faktiskt konstig den där måndagen. Glad på nåt vrickat sätt. Och han flörtade med mig, ganska töntigt men sött på nåt vis."
Anteckningar från Blås hårddisk, filen "gunnar.doc".
"Idag kände jag mig viril. Besynnerligt begrepp. Men när jag tycker att ovanligt många kvinnor på stan är påsättningsvärda och jag får tankar om att knulla tusenstals kvinnor och fylla världen med min avkomma, då verkar det rimligt att tala om virilitet. Ta flickan med den vida korta plisserade grå kjolen på systembolaget till exempel. Om hon bara inte hade rakat benen så noggrant. Hennes ansikte var som gjort för att betraktas på ett halvmeters håll, svettigt, stirrande, svärjande med tungan utstickande som en tarm ur såret. Hennes korta pagehår nedsprutat av sperma. Hennes kraftfulla ben hårt kring min korsrygg eller brett särade stående på golvet med det gigantiska lysande fullmånearslet helt jävla skamlöst uppspärrat mot mig. Och jag med min tarm där. Hon pratade så lustfyllt om vin att jag blev kåt. När hon tittade på hyllorna, lutade hon sig fräckt bakåt och putade med musen. Jag borde ha bjudit ut henne på middag och knullat henne, hällt det mogna spanska rödvinet över hennes kropp och slickat fittan på henne tills den brändes. Systembolaget? En kvinna som är en flaska jag suger den mogna druvsaften ur muttan på henne som man suger på en cigarr, det påminner om en dikt jag skrev en gång, näsan i skrevet på henne, rökande, drickande.
Eller också den smala flickan med rött hår med en hund cyklande som visade sina svarta trosor för mig där jag satt och åt min sunda lunch på sockeln till den berömda pedofilstatyn i Humlegården. Hon såg irriterad ut och försökte vika in fliken på jeanskjolen som fladdrat upp i motvinden. Hennes trosor sa nåt helt annat. Den svarta triangeln kunde ha varit hennes täta fitthår. Som ryggfliken på en läderbagge. Som nåt jävla UFO som slunkit in under slinkans kjol.
Men det är löjligt att tala om virilitet. Och det är löjligt att blanda ihop fortplantning med åtrå. Jag är bara en bokmal som försöker muntra upp mina glädjelösa runk med lite udda fantasier. Visst. Så är det. Absolut. Det är hela sanningen. Bara en bokmal. Jag mal böckerna. Mal, mal.
Idag finns inte tvålen."
Tisdagen den 21 januari
Vittnesmål från bibliotekarie Sara L.
"Den dagen förstod jag att nåt var allvarligt fel med honom. Han stank. Han stirrade. Alltså, han stirrar ju alltid, men den här dan stirrade han helt ohämmat. Det såg ut som om han gned sig mot disken också. Fy fan vad äcklig han var."
Anteckningar från Blås hårddisk, filen "tvaal.doc".
"Jag ser dem överallt, vart har mina ögon tagit vägen? Kvinnorna ... De har stulit mina ögon! Fy fan för deras ansikten, där kranierna grinar genom allt sminket, och längst ner de strumpförsedda långa huggtänderna med skor som nödtorftigt döljer de vassa spetsarna. Om jag vore ungkarl, om jag vore riktigt ensam och förtvivlad, skulle jag inreda min bostad med nylon. Jag skulle göra som min själsfrände, porrmannen i New York, jag skulle skapa den fulländade ungkarlsmaskinen, mjölkpaket och nylonstrumpor. Tvål och nylon. Jag drömde om brandbomber byggda av tvål och kvicksilver.
Dagarna på biblioteket fylls av kåthet. Jag har ståkuk i timtal. Jag tänker bara på de intellektuella kvinnorna, de vackra, starka, mäktiga. Den mörka gåtfulla psykoanalytikern. Den föraktfulla demoniska blondinen med de livsfarliga tänderna. Den högresta stolta finlandssvenskan. Och så alla de temporära, de plötsligt uppflammande kropparna: hon som nyss sträckte ut sitt muskulösa strumpbyxklädda ben med känga ut i mittgången mellan borden, vred det fram och tillbaka, liksom för att säga: kom och snubbla på mig, fall ner på golvet inför mig, fastna i min fälla ... Som ett bete, en slingrande metmask. Med muskler och nylon. Fruktansvärt. En styggelse.
Jag måste vända ryggen åt bibliotekets invånare med sina små liv, sina små ljud, sitt prassel och sin andhämtning. Jag skapar en kvinna från grunden av tvål. Och jag tvivlar fruktansvärt."
Onsdagen den 22 januari.
Vittnesmål från bibliotekarie Anna L.
"På onsdagen verkade han faktiskt ha kommit till sig lite grann. Han hade tvättat sig, rakat sig och bytt kläder. Han var artig men väldigt formell när vi bytte några ord vid lånedisken. Han satt tyst och stel vid sitt bord hela dagen. Vid stängningsdags var han försvunnen. Jag hade ju inte en tanke på att han kunde ha dröjt sig kvar inne i biblioteket. Varför skulle jag ha trott det?"
Anteckningar från Blås hårddisk, filen "testamente.doc".
"Den bristfälliga individen som gör onanin till religion - detta åter-knytande fyller då funktionen av ett åter-sugande, ett amningssubstitut. Det handlar alltså om en man som försöker skapa en kvinnokropp av sin egen kuk för att tillfredsställa alla sina behov på en gång. (Det är just denna egenskap hos onanin som gjort den så farlig för den institutionaliserade religionen.)
Jag strävar alltså efter att undergräva ungkarlsmaskinen, demaskera den manliga onanins sammansvärjning. Men också givetvis efter att vara just en ungkarlsmaskin och en budkavel i den eviga homoerotiska manliga konspirationen, onanisternas hemliga sällskap.
Mitt projekt gick ut på att överträda pornografin och skapa en plattform för en ickepornografisk sexualitet i vardagen. (Vår tids sexualitet är pornografisk, den är en avbild av horans arbete, den är konsumistisk, ohelig.)
Men jag misslyckades. Och när jag ger upp Det stora verket ger jag upp livet. Kan jag inte bli tvål, bli kvinna, skapa världen åt mig själv ur mig själv, då är det kört. Då fimpar jag.
Det skulle ha varit helt annorlunda om biblioteket var en rent manlig institution. Det räcker med böckernas fittor. De kunde väl åtminstone ha separata läsesalar för män och kvinnor. Biblioteket är en nudiststrand, allt går ut på att man ska kontrollera sin sexualitet och inte kontrolleras av den. Fy fan. Ta bort kvinnorna - de har saboterat min forskning. Allt är slut."
Utredarens postskriptum
Den rättsmedicinska undersökningen visade entydigt att Gunnar Blås död var självförvållad: autostrangulation medelst strumpa. Vi lyckades spåra nylonstrumpan till en Åhléns-butik i närheten av hans bostad. I en garderob i sin lägenhet förvarade han åtskilliga hundra par av samma modell. Enligt anteckningarna skulle han använda dem till att förvara tvål i [?]. I träaskar försedda med handskrivna etiketter förvarade han de tvålar han gjort. Dessa tvålar var, vilket hans anteckningar också gav till känna, obrukbara. Under hans säng låg tusentals porrtidningar i en stor hög; den största andelen av dem utgjordes av ben- och nylonfetischtidningar som Leg Show. En lång rad fotoburkar stod uppställda på golvet utmed väggarna i lägenheten. I dessa förvarade Blå rester av sin egen kropp: avklippta naglar, öronvax, hudflagor, hårstrån, snor och sperma. En av burkarna, placerad nedanför ett porträtt av hans mor, var till hälften fylld med en vätska som av allt att döma utgjordes av tårar.